Men är det samma sorts nyliberalism hela tiden? Är det ens samma socialdemokrati hela tiden? Behöver det vara samma sak hela tiden?
På samma vis som man - vi - idag kan förkasta Marx analyser och teser efter hur världen faktiskt kommit att se ut, så kan man naturligtvis också peta hål på den nyliberala dogmen. Nej, det blir inte bättre för alla med en helt oreglerad kapitalism. Nej, det finns ingen inneboende dynamik i den nyliberala idéen som kan påskina att man man uppmuntrar konkurrens och pluralism. Nej, det finns inget som hämmar den mänskliga själen i att ha gemensamma regler, för både det ena och det andra.
Vad vi kan konstatera är ju att förespråkarna för den extremaste nyliberalismen blir allt färre och färre. På samma vis som de som tror att en väpnad revolution och proletariatets diktatur blir allt färre. Så frågan måste ju bli - vad har socialdemokratin för syfte under 2000-talet? Ska vi vara en slags garant för ett statiskt samhälle där allt är bra, eller behövs vi som bålverk mot högerns landvinningar?
Jag ser ett problem i den ursprungliga frågeställningen i kapitel ett. För mig - som fackligt aktiv - är ju socialdemokratin ett intresseparti, inte ett parti som styrs av en ideologi. För mig finns det ganska få mentala spärrar mot nya idéer. Jag kan ta ett exempel-
Inom Byggnads använder vi ett löensystem somnygger på ackord. Det vill säga - jobbar vi hårdare tjänar vi mer. I många år nu har vår motpart, arbetsgivarna i Byggindustrin, slagits för att vi ska gå över till månadslön. Och de har många poänger - trygghet, enkelhet etc.
Och jag kan visst tänka mig att acceptera månadslön - under förutsättning att jag tjänar precis lika många kronor som med ackordssystemet. Eller mer. Ge mig 40 000 i månadslön och jag tar det direkt. Men det är ju inte det som är Byggindustrier idé...
Vad jag menar är att med sjuttio år i backspegeln måste vi konstatera att vår väljarbas krymper, därför att vi i stor utsträckning går i otakt. Vi har gått från att vara ett parti som ser till vad som är bra för våra väljare, till att vilja bestämma vad som är bra för våra väljare. Från ett intresseparti till ett ideologiskt parti helt enkelt, och till råga på allt saknar vi en stabil ideologisk grund att stå på i den frågan.
Pionjärerna i rörelsen lämnade inget ideologiskt arv - man lämnade ett förvaltningsföreträde, men ideologin fick bli en fråga för oss istället.
Ett problem ligger naturligtvis i vår struktur, både historiskt och organisatoriskt. Vi är - var - en folkrörelse, som attraherat på grund av vår storlek och kompetens. Men vi har också då samlat många som egentligen står långt från varandra i sina värderingar. Lite grann påminner vi om handikapprörelsen -existerar för att det är nödvändigt, men ser helst att man inte skulle behövas. Har gemensamma mål, förhoppningsvis gemensamma grundvärderingar, och en likartad syn på hur man ska nå dit. Men även handikapprörelsen står ju inför nya utmaningar, som man har svårt att hantera - man vet inte hur man ska ta itu med de nya handikapp som dyker upp, dolda handikapp etc.
Litegrann ligger vi där. Snarare där än i att det är de ekonomiska ramarna som skapat behovet av den här cirkeln. Även om jag naturligtvis håller med om grundtemat i kapitel ett - det är inte alls fel.
Så frågan är kanske mer hur frågeställningen ska utformas? Att det finns ett behov av en social demokrati i framtiden är helt uppenbart, men vad är det för svar vi behöver ge?