Innebär globaliseringen nyliberalismens död?

Ibland är det nyttigt att vidga perspektivet och försöka fånga de stora dragen. Och man behöver inte leta särskilt länge för att hitta tecken på att någonting väldigt stort håller på att hända just nu. Samtidigt innebär det ett problem: det är alltid väldigt svårt att få grepp om stora förändringsprocesser som man själv är mitt uppe i. Ska man förstå sin samtid behövs det därför olika hjälpmedel och referenspunkter som gör det ofattbara gripbart. Lite som en karta; en grafisk förenkling som gör det möjligt att överblicka ett landområde som annars vore oöverskådligt i all sin komplexitet.

Vad Anders Nilsson och Örjan Nyström försöker göra i första kapitlet är som jag ser det ett erbjuda just en sådan karta. Utifrån ett ekonomiskt perspektiv försöker de fånga den tid vi lever i. Till hjälp tar de historiska referenser och försöker hitta någon typ av mönster i hur det moderna kapitalistiska samhället utvecklar sig.

Jag ser två huvudpoänger. Den första är att någonting stort hände i mitten av 1990-talet, och att detta stora gör att vi idag lever under helt andra förutsättningar än de som gällde från sjuttiotalets mitt. De polemiserar här alltså både med det fåtal som helt förnekar betydelsen av ekonomins globalisering för den politiska nivån, och de som menar att den utveckling vi ser idag är en fortsättning på det som inleddes när efterkrigstidens (Keynesianskt färgade) tillväxtperiod ersattes av post-oljekrisens nyliberalism.

Den andra poängen är att det finns paralleller mellan den tid vi idag lever i och av tidigare perioder efter en intensiv (och oreglerad) kapitalistisk utveckling. Nyström och Nilsson återvänder till Karl Polanyis bok Den stora omdaningen och dess skildring av hur kapitalismen ”bäddades in” av statliga regleringar efter 1800-talets genombrott för den mer eller mindre oreglerade kapitalismen. Men de konstaterar också att författaren hade fel när han såg den statligt inbäddade kapitalismen som en sorts ”historiens slut” utan kompletterar med en tredje våg av avregleringar, då kapitalismen återigen – den här gången i vad som skulle komma att kallas nyliberalismens namn - ”bäddades upp” vilket lade grunden för 90-talets expansionsfas.

Nu är vi dock inne i en ny fas. Claes skriver när han reflekterar över texten: ”Därför är enligt mig något av den viktigaste tanken som väcks av första kapitlet ett ”politikens återinträde” på banan. Denna gång globalt. Dvs att åter bädda in marknaden i politiken genom regleringar.”

Och det är en tanke som i dagarna känns ytterst aktuellt. Intellektuella som Göran Rosenberg har den senaste tiden – inspirerade av både en internationell debatt och den faktiska utvecklingen på världsmarknaden– drivit tesen om nyliberalismens död. Nilsson och Nyström ger en teoretisk ram för denna diskussion, dessutom författat före den aktuella krisen.

Och det är svårt att inte nicka instämmande åt historieskrivningen. Produktivkrafterna sprängde först ramarna för den inbäddade efterkrigskapitalismen, men nu har även avregleringarna nått vägs ände. Varje period skapar sina egna unika motkrafter. Utvecklingen går inte linjärt framåt, utan växelvis i en ständig dragkamp.

Och fröet till nyliberalismens död ligger alltså nedgrävt i den globaliseringens mull som den själv har frigjort och släppt fram. Samtidigt lämnas en fråga obesvarad. Vad är det då som kommer efter?

Det hoppas jag att vi kommer att kunna fortsätta diskussionen om.