Går det att finna samförstånd runt inbäddningen? Är det önskvärt?

Alla vi som hittills har reflekterat runt första kapiltet av boken har på lite olika sätt landat i tanken att den viktigaste slutsatsen man kan dra är behovet av att återigen "bädda in" den orgeglerade marknaden i olika typar av regleringar. Men Anders lyfter en mycket intressant invänding i sitt inlägg när han för in ett konfliktperspektiv i diskussionen.

Det blir lätt deterministiskt när man för resonemang på den höga abstraktionsnivå som görs i boken. Även om författarna tydligt markerar mot detta, hamnar man ändå lätt i synen att ekonomin rör sig, fram och tillbaka, på det följer politiska förändringar och det finns egentligen inte så mycket att göra åt den saken.

Men om man istället anlägger ett makt- och konfliktperspektiv på utvecklingen: vad säger det oss då? Hur ser de politiska förutsättningarna för en inbäddning av den oreglerade marknaden ut?

Går det att skapa någon sorts bredare samförstånd runt behovet av en mer förnuftigt organiserad global marknad som även (delar av) kapitalet kan ställa sig bakom? Är det i sådana fall önskvärt? Vilket blir priset för denna "kompromiss" som i sådan fall måste betalas? Inom vilka ramar sker förhandlingarna?

Eller handlar det om att utnyttja kapitalismens "misslyckande" just nu till flytta fram positionerna? Och om så - hur kommer det sig att vänstern åtminstone om man ser till Europa just nu verkar osedvanligt långt tillbakapressad? Kommer detta att ändra sig, och hur ska det i sådana fall gå till?

Några tankar som vi kanske skulle kunna spinna vidare runt.