Inbäddning, trygghet och en förändrad säkerhetspolitisk situation

Det är intressant att läsa en text skriven före krisen på allvar slog till, som försöker att peka på någa utvecklingstendenser i den samtida kapitalismen. De skriver i slutet av kapitlet att den avreglerade kapitalismen "redan börjat utlösa folkliga reaktioner", och jag misstänker att de hade svårt att förutse vad som skulle komma bara kort efter att boken skrevs.

Som både Claes och Johan är inne på, borde det rimliga svaret, från progressivt håll, på krisen vara att åter baka in marknaderna i olika former av regleringar. Det bör inte ske på samma sätt som skedde under efterkrigstiden, men det måste nog ske. Däremot är det viktigt att även se de skillnader som finns nu och som fanns då. Byggandet av välfärdsstaterna i framförallt Europa, skedde i samförstånd mellan socialdemokratin, eller andra, och de nationella storkapitalen. Idag vet vi att så inte kommer att vara fallet, i alla fall inte initialt.

Därför tror jag att det är nödvändigt att använda sig av ett konfliktperspektiv för att förstå samtiden. Det svenska, eller det internationella för den delen, storkapitalet är fortfarande i konflikt med de progressiva krafterna och har som huvudmål att snarare bädda upp fler marknader än att bädda in nya. Det är viktigt att ha i åtanke, efterkrigstidens välfärdsbyggen var ur det perspektivet en historisk anomali.

Nästa fråga som är central, som jag ser det, är de generella välfärdssystemens betydelse och roll för att kunna säkra en sund och väl fungerande strukturomvaldling. Nilsson och Nyström skriver det inte explicit, men jag upplever att de i alla fall antyder att det är politikens uppgift att se till att det sker i alla fall något sånär smärtfritt. Tidningen The Economist har, med anledning av det svenska ordförandeskapet, skrivit ett antal artiklat om vår perifera randstat och fascinerats av vårt samhällsbygge. I en av artiklarna intervjuar de Aleksandar Zuza, ekonom på IF Metall, som pratar om hur fackföreningsrörelsen förhåller sig till krisen och att det viktigaste är att hjälpa människor, inte att rädda jobb. Och jag tror att det är trygghetssystemen som är det avgörande här, och som även gjort att den svenska fackföreningsrörelsen inte varit särskilt positivt inställd till protektionism.

Den sista frågan jag tänkte lyfta, och som Claes är inne på litegrann, är de säkerhetspolitiska konsekvenserna av den utveckling vi ser och som författarna beskriver. I och med Kinas ökande inflytande blir inte USA längre den självklara polen att sluta upp kring. Vad innebär det för säkerhetspolitiken på sikt? USA:s militära dominans är ju fortfarande intakt, men den ekonomiska dominansen är inte alls lika självklar.

Det här blev nog rörigt, och jag kanske hakade på de båda tidigare inläggen för lite, men det är ändå några tankar.