Vad var orsaken till uppbäddningen? Vilka är krafterna som lyckades vända utvecklingen? Det är sådana frågor som automatiskt uppkommer om man söker en strategi för samhällsomvandling. Hittar man de avgörande faktorerna som förändrar historien så vet man var man bör koncentrera sig på om man anser att utvecklingen går åt fel håll.
Men de tankar jag får av att läsa det första kapitlet är ungefär så här: Det är dags att släppa debatten om 70-talskrisen. Vi kan inte, fast vi har försökt och bråkat om det i snart fyra decennier enas om vad som var den utlösande faktorn till förändringarna. Var det idéerna som ändrades först eller var det produktionen, kommunikationstekniken som satte igång det? Var det en medveten kampstrategi från kapitalet eller en evolutionär process som vände tidvattnet?
Min slutsats av kapitlet och författarnas tidigare böcker är det inte spelar någon roll längre (detta oavsett om man köper författarnas tes om en vändning i mitten av 90-talet). Samhällsstrukturen är delvis förändrad och kommer troligtvis förändras mer. Låt oss sätta oss ner och analysera det nya.
Problemet är bara det att när det nu har skett en kvalitativ förändring av samhället så uppstår problemet att vi inte har allmänt erkända begrepp att analysera det med. Författarna kallar dagens begrepp för industriell fysiokratism och försöker skapa nya begrepp i sin förra bok: Den sociala demokratins andra århundrade.
I och för sig så lutar ju författarnas förklaring till förändringen åt att det är de realekonomiska faktorerna. Men de är väl så illa tvungna för att väga upp mot den högljudda gnällvänstern som skyller hela utvecklingen på politikerna (=socialdemokraterna) vare sig de deras analys kommer fram till att sossarna är korkade och låtit sig luras av de nyliberala ekonomiska lärorna (ehrenbergare) eller att sossarna blivit förborgerligade (östbergare) eller den de vanliga dolkstötslenderna (sossevänstern).
Å andra sidan så hade Persson ingen analys alls av dagens kapitalism, och därmed ingen framåtsyftande strategi. Resultatet av partiets status quo-politik blev att vi i Sverige under de senaste 15 åren har backat långsammast mot ojämlikheten (vilket inte är så dåligt i sig). Men om jämlikheten är målet (och medlet för ökad tillväxt) så är det inte så konstigt att man förlorade förtroendet i valet 2006.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
I själva verket så ligger väl sanningen någonstans emellan alla de där "gnällgängen" du visar upp...
SvaraRaderaFör att kalla Kjell-Olof Feldt's agerande på 80-talet för annat än att låta sig ha blivit lurad av nyliberala dogmer, det är att blunda för vad det i själva verket innebar (och ja, jag vet att det är lite tjatigt att gnälla om K-O Feldt, men hans politik är ett trauma som arbetarerörelsen måste ta och göra upp med på allvar, en gång för alla). Vi måste komma ihåg att borgarna på denna tiden hade systemskifte som ett uttalat mål - högst upp på "att-göra"-listan. Alltså så såg den ideologiska kartan ut på ett sådant sätt att det var svårt att avgöra på vilket sätt Feldt's politik faktiskt på sätt och vis var "förborgerligad".
Det fanns andra vägar att gå, man valde inte att gå dessa. Hur ska man kunna förklara detta med annat än förklaringar liknande de karikatyrer du räknade upp?