Jag skulle vilja bidra till denna analys genom några tankar om hur arbetarerörelsen ska tackla globaliseringen av kapitalismen, i egenskap av att vara en rörelse som bedriver kamp.
För det första: Det talas ofta om hur globaliseringen skulle innebära något sorts "upplösande" av nationalstaten - EU är ju ett exempel på ett projekt som anses vara just ett sån "upplösning". Men problemet är bara att det är fel - projekt som EU är inga krosanden av några nationalstater, de är bara förstoranden av dem! Jag skulle vilja hävda att "politikens globala återinträde på banan" Claes nämnde i sitt inlägg, är ett bra exempel på hur man "flyttar ut" nationalstatens gränser i och med globaliseringen. Nå är detta något negativt? Förstås inte, förutsatt att bevarandet av nuvarande samhällssystem är din agenda. Men det är ju inte det vi intresserar oss av i denna diskussion. Det har alltid funnits en motsättning emot nationalstaten inom arbetarerörelsen, och det har med att nationalstaten i sin natur är både arbetarefientlig och anti-socialistisk. Arbetarerörelsen bygger sin identitet på klass - nationalstaten bygger upp sin identitet på etnicitet och kulturell renhet.
För det andra: Om globaliseringen i själva verket är en expansion av nationalstaten och dess funktion, vad har då arbetarerörelsen att sätta emot denna "globalism"? Svaret är internationalismen - idén om att arbetare världen över (på grund av sin klasstillhörighet) har mer gemensamt med varandra, än med sina respektive länders kapitalister; principen om den internationella solidariteten som vapen mot ett allt mer globaliserat kapital. Jag anser att det centrala i en analys av dagens kapitalism måste vara hur man kan "flytta klasskampen" till en global arena. Det får inte handla om vurmande för nationalstatliga globaliseringsprojekt - istället är det byggandet av den internationella arbetarerörelsen som måste vara arbetarerörelsens uppgift.
För det tredje: Frågan om "samförstånd" på ett internationellt plan" som Johan lyfter fram i ett inlägg. Han frågar oss:
"Går det att skapa någon sorts bredare samförstånd runt behovet av en mer förnuftigt organiserad global marknad som även (delar av) kapitalet kan ställa sig bakom? Är det i sådana fall önskvärt? Vilket blir priset för denna "kompromiss" som i sådan fall måste betalas? Inom vilka ramar sker förhandlingarna?"På frågan om det är önskvärt måste jag svara nej. Är nationalstatliga regleringslösningar på global nivå verkligen lösningen? Samförståndet är endast till fördel för oss, då vi står starka. Idag står våra motståndare starka - vad tjänar vi då på samförstånd? Priset för "kompromissen" blir, förutom ett förstärkt kapital, att nationalstaten som koncept förstärks - om än i en lite större kostym, där kulturen sätts framför etniciteten som det konformistiska kittet i bygget av staten med stort S.
För det fjärde: Calle tar upp frågan om ideologi kontra intresse, och då som grunden för vårt parti. Jag skulle vilja hävda att det faktiskt inte finns någon motsättning mellan en ideologisk grund och en funktion som bevakare av intressen. Vi är inte ett intresseparti, vi är ett intresse- och ideologiparti. Det är samspelet mellan intresset och ideologin som är vår rörelses stora styrka - hur man kan kombinera sina materiella förhållanden och upplevelse av dem med en medveten ideologisk analys av samhället och teori om hur man kan forma det. Därför ser jag inte Calle's påstådda motsättning mellan intresse och ideologi - det är först då vi kombinerar båda som vi blir riktigt vettiga! Jag välkomnar dock att han lyfter in ett mer idébaserat perspektiv, mitt i allt snack om ekonomi och ekonomiska system.
Frågan blir då: Hur ser intresset ut ur ett globalt perspektiv? Hur kan vi ideologiskt analysera nutidens kapitalism på det globala/internationella planet? Men vi får inte glömma klasskampen. Klasskampen är en ideologisk intressekamp - hur kan vi få klasskampen att få en kraftfull global dimension? Det är här den stora frågan ligger. Ta t.ex. frågan om "jämnlikhet som mål och medel för ökad tillväxt" (som Ulf tar upp): vad har den svenska arbetarerörelsen för analys kring detta i ett internationalistiskt perspektiv? Jag ska här inte gå in på den klassiska frågan om "smulornas-fall-från-bordet" - vi kan få hur mycket rikedomar som helst att omfördela tack vare tillväxt, men det är fortfarande bara smulor som har växt sig större. Istället vill jag lyfta fram frågan hur denna tillväxt uppstår. I en allt mer globaliserad kapitalism, så ändrar även exploateringen form. Ett företags tillväxt som kommer arbetare här i Sverige till del, kan gott och väl basera sig på de mest förskräckliga former av exploatering av arbetare i andra länder: Här är bara ett exempel. Hur ska en internationalistisk arbetarerörelse praktisera den internationella solidariteten, inte bara på hemmaplan som i Lavalstriden, utan även över hela världen, där kanske tillväxten av de egna smulorna måste offras för en kamrats människovärde på andra sidan klotet?
Kapitalismen, och kapitalisterna, organiserar sig globalt - då måste vi svara med att väcka liv i den internationella organisering som redan blev gestaltad i de bevingade orden: "Proletärer i alla länder, förena er!" Där har vi vår uppgift, där har vi vår framtid!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar