Första inlägget - Bädda in om igen

Jag tar som första tråd upp några tankar som väcktes hos mig när jag läste första kapitlet. Hoppar rakt in i handlingen…

I efterkrigstiden skapades en obalans mellan modern produktion (USA) och omodern (Europa). Utbytespotentialen fungerade. Och där hjälpte Bretton Woods-avtalet till.
Detta utbyte stagnerade enligt ”Reformismens möjligheter” på 70-90 talet. Europa var tillräckligt mycket ikapp USA. Men dagens globalisering, urbanisering, industrialisering samt folkförflyttning är ännu mer omfattande och framförallt global på ett helt annat sätt. Det här borde skapa samma tillväxtpotential mellan modernt (Väst eller I-länder) och omodernt (Utvecklingsländer). Den här gången är dock inte Europa huvudfigurer. Vi står möjligen på den ”överlägsna” sidan än så länge. Men vi har inte övertaget ekonomiskt. Det har Kina.

Den extremt mycket mer sammanflätade ekonomin skapar också helt andra förutsättningar. Samtidigt som politiken har en mycket mindre styrande roll. Kapitalförflyttningar m.m. går snabbare. Detta beror till stor del på senaste decenniernas avreglering av finansmarknaderna. Det innebär också en mycket större oöversiktlighet för de allra flesta. Politik, samhälle och vanligt folk hinner knappt reagera än mindre agera. Därför är enligt mig något av den viktigaste tanken som väcks av första kapitlet ett ”politikens återinträde” på banan. Denna gång globalt. Dvs att åter bädda in marknaden i politiken genom regleringar.

Jag tror också att vi, om och om igen, måste återinföra eller snarare hitta ett ”smithskt” specialiseringsutbyte. Men samtidigt AKTIVT skapa utjämningsmekanismer mellan folk, klasser och världsdelar vad gäller sociala och människorättsliga områden. Är en sån ”kompromiss” möjlig?

Några avslutande frågor. Hur skapas dynamik? Behövs klyftor och obalans? Räcker det inte med jämlika olikheter enligt devisen You scratch my back, And I will scratch yours!