Internationell debatt om finnanskrisen, tillväxt, inbäddning, och systemkritik

Senaste numret av Monthly Review kom härom dagen, och jag kom att tänka på vår (nedlagda?) bloggcirkel då jag läste det.

Vad som erbjöds var början på en konstruktiv diskussion mellan "progressiva ekonomer" i syftet att finna en väg ur krisen. Förstås lite amerikanskt färgat, men samtidigt givande att få inblick hur debatten förs på andra håll av världen. Keynesianen Thomas I. Palley och marxisterna John Bellamy Foster och Robert W. McChesney inleder med att debattera om hur man ska analysera krisen, dess lösning, samt den oundvikliga frågan - kan "det" hända igen?

Globalism eller internationalism?

Som väntat så har diskussionen kommit in på ämnet "Den nya, globaliserade världen". Och ja, det är ju så att en av de allra starkaste kännetecknena hos nutidens kapitalism är just dess globala form. Och som en konsekvens av detta, så måste ju även våran analys, vårt perspektiv, få en global form, alternativt en global dimension.

Jag skulle vilja bidra till denna analys genom några tankar om hur arbetarerörelsen ska tackla globaliseringen av kapitalismen, i egenskap av att vara en rörelse som bedriver kamp.

För det första: Det talas ofta om hur globaliseringen skulle innebära något sorts "upplösande" av nationalstaten - EU är ju ett exempel på ett projekt som anses vara just ett sån "upplösning". Men problemet är bara att det är fel - projekt som EU är inga krosanden av några nationalstater, de är bara förstoranden av dem! Jag skulle vilja hävda att "politikens globala återinträde på banan" Claes nämnde i sitt inlägg, är ett bra exempel på hur man "flyttar ut" nationalstatens gränser i och med globaliseringen. Nå är detta något negativt? Förstås inte, förutsatt att bevarandet av nuvarande samhällssystem är din agenda. Men det är ju inte det vi intresserar oss av i denna diskussion. Det har alltid funnits en motsättning emot nationalstaten inom arbetarerörelsen, och det har med att nationalstaten i sin natur är både arbetarefientlig och anti-socialistisk. Arbetarerörelsen bygger sin identitet på klass - nationalstaten bygger upp sin identitet på etnicitet och kulturell renhet.

För det andra: Om globaliseringen i själva verket är en expansion av nationalstaten och dess funktion, vad har då arbetarerörelsen att sätta emot denna "globalism"? Svaret är internationalismen - idén om att arbetare världen över (på grund av sin klasstillhörighet) har mer gemensamt med varandra, än med sina respektive länders kapitalister; principen om den internationella solidariteten som vapen mot ett allt mer globaliserat kapital. Jag anser att det centrala i en analys av dagens kapitalism måste vara hur man kan "flytta klasskampen" till en global arena. Det får inte handla om vurmande för nationalstatliga globaliseringsprojekt - istället är det byggandet av den internationella arbetarerörelsen som måste vara arbetarerörelsens uppgift.

För det tredje: Frågan om "samförstånd" på ett internationellt plan" som Johan lyfter fram i ett inlägg. Han frågar oss:

"Går det att skapa någon sorts bredare samförstånd runt behovet av en mer förnuftigt organiserad global marknad som även (delar av) kapitalet kan ställa sig bakom? Är det i sådana fall önskvärt? Vilket blir priset för denna "kompromiss" som i sådan fall måste betalas? Inom vilka ramar sker förhandlingarna?"

På frågan om det är önskvärt måste jag svara nej. Är nationalstatliga regleringslösningar på global nivå verkligen lösningen? Samförståndet är endast till fördel för oss, då vi står starka. Idag står våra motståndare starka - vad tjänar vi då på samförstånd? Priset för "kompromissen" blir, förutom ett förstärkt kapital, att nationalstaten som koncept förstärks - om än i en lite större kostym, där kulturen sätts framför etniciteten som det konformistiska kittet i bygget av staten med stort S.

För det fjärde: Calle tar upp frågan om ideologi kontra intresse, och då som grunden för vårt parti. Jag skulle vilja hävda att det faktiskt inte finns någon motsättning mellan en ideologisk grund och en funktion som bevakare av intressen. Vi är inte ett intresseparti, vi är ett intresse- och ideologiparti. Det är samspelet mellan intresset och ideologin som är vår rörelses stora styrka - hur man kan kombinera sina materiella förhållanden och upplevelse av dem med en medveten ideologisk analys av samhället och teori om hur man kan forma det. Därför ser jag inte Calle's påstådda motsättning mellan intresse och ideologi - det är först då vi kombinerar båda som vi blir riktigt vettiga! Jag välkomnar dock att han lyfter in ett mer idébaserat perspektiv, mitt i allt snack om ekonomi och ekonomiska system.

Frågan blir då: Hur ser intresset ut ur ett globalt perspektiv? Hur kan vi ideologiskt analysera nutidens kapitalism på det globala/internationella planet? Men vi får inte glömma klasskampen. Klasskampen är en ideologisk intressekamp - hur kan vi få klasskampen att få en kraftfull global dimension? Det är här den stora frågan ligger. Ta t.ex. frågan om "jämnlikhet som mål och medel för ökad tillväxt" (som Ulf tar upp): vad har den svenska arbetarerörelsen för analys kring detta i ett internationalistiskt perspektiv? Jag ska här inte gå in på den klassiska frågan om "smulornas-fall-från-bordet" - vi kan få hur mycket rikedomar som helst att omfördela tack vare tillväxt, men det är fortfarande bara smulor som har växt sig större. Istället vill jag lyfta fram frågan hur denna tillväxt uppstår. I en allt mer globaliserad kapitalism, så ändrar även exploateringen form. Ett företags tillväxt som kommer arbetare här i Sverige till del, kan gott och väl basera sig på de mest förskräckliga former av exploatering av arbetare i andra länder: Här är bara ett exempel. Hur ska en internationalistisk arbetarerörelse praktisera den internationella solidariteten, inte bara på hemmaplan som i Lavalstriden, utan även över hela världen, där kanske tillväxten av de egna smulorna måste offras för en kamrats människovärde på andra sidan klotet?

Kapitalismen, och kapitalisterna, organiserar sig globalt - då måste vi svara med att väcka liv i den internationella organisering som redan blev gestaltad i de bevingade orden: "Proletärer i alla länder, förena er!" Där har vi vår uppgift, där har vi vår framtid!

Men är det samma sorts nyliberalism hela tiden? Är det ens samma socialdemokrati hela tiden? Behöver det vara samma sak hela tiden?
På samma vis som man - vi - idag kan förkasta Marx analyser och teser efter hur världen faktiskt kommit att se ut, så kan man naturligtvis också peta hål på den nyliberala dogmen. Nej, det blir inte bättre för alla med en helt oreglerad kapitalism. Nej, det finns ingen inneboende dynamik i den nyliberala idéen som kan påskina att man man uppmuntrar konkurrens och pluralism. Nej, det finns inget som hämmar den mänskliga själen i att ha gemensamma regler, för både det ena och det andra.
Vad vi kan konstatera är ju att förespråkarna för den extremaste nyliberalismen blir allt färre och färre. På samma vis som de som tror att en väpnad revolution och proletariatets diktatur blir allt färre. Så frågan måste ju bli - vad har socialdemokratin för syfte under 2000-talet? Ska vi vara en slags garant för ett statiskt samhälle där allt är bra, eller behövs vi som bålverk mot högerns landvinningar?
Jag ser ett problem i den ursprungliga frågeställningen i kapitel ett. För mig - som fackligt aktiv - är ju socialdemokratin ett intresseparti, inte ett parti som styrs av en ideologi. För mig finns det ganska få mentala spärrar mot nya idéer. Jag kan ta ett exempel-
Inom Byggnads använder vi ett löensystem somnygger på ackord. Det vill säga - jobbar vi hårdare tjänar vi mer. I många år nu har vår motpart, arbetsgivarna i Byggindustrin, slagits för att vi ska gå över till månadslön. Och de har många poänger - trygghet, enkelhet etc.
Och jag kan visst tänka mig att acceptera månadslön - under förutsättning att jag tjänar precis lika många kronor som med ackordssystemet. Eller mer. Ge mig 40 000 i månadslön och jag tar det direkt. Men det är ju inte det som är Byggindustrier idé...
Vad jag menar är att med sjuttio år i backspegeln måste vi konstatera att vår väljarbas krymper, därför att vi i stor utsträckning går i otakt. Vi har gått från att vara ett parti som ser till vad som är bra för våra väljare, till att vilja bestämma vad som är bra för våra väljare. Från ett intresseparti till ett ideologiskt parti helt enkelt, och till råga på allt saknar vi en stabil ideologisk grund att stå på i den frågan.
Pionjärerna i rörelsen lämnade inget ideologiskt arv - man lämnade ett förvaltningsföreträde, men ideologin fick bli en fråga för oss istället.
Ett problem ligger naturligtvis i vår struktur, både historiskt och organisatoriskt. Vi är - var - en folkrörelse, som attraherat på grund av vår storlek och kompetens. Men vi har också då samlat många som egentligen står långt från varandra i sina värderingar. Lite grann påminner vi om handikapprörelsen -existerar för att det är nödvändigt, men ser helst att man inte skulle behövas. Har gemensamma mål, förhoppningsvis gemensamma grundvärderingar, och en likartad syn på hur man ska nå dit. Men även handikapprörelsen står ju inför nya utmaningar, som man har svårt att hantera - man vet inte hur man ska ta itu med de nya handikapp som dyker upp, dolda handikapp etc.
Litegrann ligger vi där. Snarare där än i att det är de ekonomiska ramarna som skapat behovet av den här cirkeln. Även om jag naturligtvis håller med om grundtemat i kapitel ett - det är inte alls fel.
Så frågan är kanske mer hur frågeställningen ska utformas? Att det finns ett behov av en social demokrati i framtiden är helt uppenbart, men vad är det för svar vi behöver ge?

Låt oss sätta oss ner och analysera det nya.

Vad var orsaken till uppbäddningen? Vilka är krafterna som lyckades vända utvecklingen? Det är sådana frågor som automatiskt uppkommer om man söker en strategi för samhällsomvandling. Hittar man de avgörande faktorerna som förändrar historien så vet man var man bör koncentrera sig på om man anser att utvecklingen går åt fel håll.

Men de tankar jag får av att läsa det första kapitlet är ungefär så här: Det är dags att släppa debatten om 70-talskrisen. Vi kan inte, fast vi har försökt och bråkat om det i snart fyra decennier enas om vad som var den utlösande faktorn till förändringarna. Var det idéerna som ändrades först eller var det produktionen, kommunikationstekniken som satte igång det? Var det en medveten kampstrategi från kapitalet eller en evolutionär process som vände tidvattnet?

Min slutsats av kapitlet och författarnas tidigare böcker är det inte spelar någon roll längre (detta oavsett om man köper författarnas tes om en vändning i mitten av 90-talet). Samhällsstrukturen är delvis förändrad och kommer troligtvis förändras mer. Låt oss sätta oss ner och analysera det nya.
Problemet är bara det att när det nu har skett en kvalitativ förändring av samhället så uppstår problemet att vi inte har allmänt erkända begrepp att analysera det med. Författarna kallar dagens begrepp för industriell fysiokratism och försöker skapa nya begrepp i sin förra bok: Den sociala demokratins andra århundrade.

I och för sig så lutar ju författarnas förklaring till förändringen åt att det är de realekonomiska faktorerna. Men de är väl så illa tvungna för att väga upp mot den högljudda gnällvänstern som skyller hela utvecklingen på politikerna (=socialdemokraterna) vare sig de deras analys kommer fram till att sossarna är korkade och låtit sig luras av de nyliberala ekonomiska lärorna (ehrenbergare) eller att sossarna blivit förborgerligade (östbergare) eller den de vanliga dolkstötslenderna (sossevänstern).
Å andra sidan så hade Persson ingen analys alls av dagens kapitalism, och därmed ingen framåtsyftande strategi. Resultatet av partiets status quo-politik blev att vi i Sverige under de senaste 15 åren har backat långsammast mot ojämlikheten (vilket inte är så dåligt i sig). Men om jämlikheten är målet (och medlet för ökad tillväxt) så är det inte så konstigt att man förlorade förtroendet i valet 2006.

Går det att finna samförstånd runt inbäddningen? Är det önskvärt?

Alla vi som hittills har reflekterat runt första kapiltet av boken har på lite olika sätt landat i tanken att den viktigaste slutsatsen man kan dra är behovet av att återigen "bädda in" den orgeglerade marknaden i olika typar av regleringar. Men Anders lyfter en mycket intressant invänding i sitt inlägg när han för in ett konfliktperspektiv i diskussionen.

Det blir lätt deterministiskt när man för resonemang på den höga abstraktionsnivå som görs i boken. Även om författarna tydligt markerar mot detta, hamnar man ändå lätt i synen att ekonomin rör sig, fram och tillbaka, på det följer politiska förändringar och det finns egentligen inte så mycket att göra åt den saken.

Men om man istället anlägger ett makt- och konfliktperspektiv på utvecklingen: vad säger det oss då? Hur ser de politiska förutsättningarna för en inbäddning av den oreglerade marknaden ut?

Går det att skapa någon sorts bredare samförstånd runt behovet av en mer förnuftigt organiserad global marknad som även (delar av) kapitalet kan ställa sig bakom? Är det i sådana fall önskvärt? Vilket blir priset för denna "kompromiss" som i sådan fall måste betalas? Inom vilka ramar sker förhandlingarna?

Eller handlar det om att utnyttja kapitalismens "misslyckande" just nu till flytta fram positionerna? Och om så - hur kommer det sig att vänstern åtminstone om man ser till Europa just nu verkar osedvanligt långt tillbakapressad? Kommer detta att ändra sig, och hur ska det i sådana fall gå till?

Några tankar som vi kanske skulle kunna spinna vidare runt.

Inbäddning, trygghet och en förändrad säkerhetspolitisk situation

Det är intressant att läsa en text skriven före krisen på allvar slog till, som försöker att peka på någa utvecklingstendenser i den samtida kapitalismen. De skriver i slutet av kapitlet att den avreglerade kapitalismen "redan börjat utlösa folkliga reaktioner", och jag misstänker att de hade svårt att förutse vad som skulle komma bara kort efter att boken skrevs.

Som både Claes och Johan är inne på, borde det rimliga svaret, från progressivt håll, på krisen vara att åter baka in marknaderna i olika former av regleringar. Det bör inte ske på samma sätt som skedde under efterkrigstiden, men det måste nog ske. Däremot är det viktigt att även se de skillnader som finns nu och som fanns då. Byggandet av välfärdsstaterna i framförallt Europa, skedde i samförstånd mellan socialdemokratin, eller andra, och de nationella storkapitalen. Idag vet vi att så inte kommer att vara fallet, i alla fall inte initialt.

Därför tror jag att det är nödvändigt att använda sig av ett konfliktperspektiv för att förstå samtiden. Det svenska, eller det internationella för den delen, storkapitalet är fortfarande i konflikt med de progressiva krafterna och har som huvudmål att snarare bädda upp fler marknader än att bädda in nya. Det är viktigt att ha i åtanke, efterkrigstidens välfärdsbyggen var ur det perspektivet en historisk anomali.

Nästa fråga som är central, som jag ser det, är de generella välfärdssystemens betydelse och roll för att kunna säkra en sund och väl fungerande strukturomvaldling. Nilsson och Nyström skriver det inte explicit, men jag upplever att de i alla fall antyder att det är politikens uppgift att se till att det sker i alla fall något sånär smärtfritt. Tidningen The Economist har, med anledning av det svenska ordförandeskapet, skrivit ett antal artiklat om vår perifera randstat och fascinerats av vårt samhällsbygge. I en av artiklarna intervjuar de Aleksandar Zuza, ekonom på IF Metall, som pratar om hur fackföreningsrörelsen förhåller sig till krisen och att det viktigaste är att hjälpa människor, inte att rädda jobb. Och jag tror att det är trygghetssystemen som är det avgörande här, och som även gjort att den svenska fackföreningsrörelsen inte varit särskilt positivt inställd till protektionism.

Den sista frågan jag tänkte lyfta, och som Claes är inne på litegrann, är de säkerhetspolitiska konsekvenserna av den utveckling vi ser och som författarna beskriver. I och med Kinas ökande inflytande blir inte USA längre den självklara polen att sluta upp kring. Vad innebär det för säkerhetspolitiken på sikt? USA:s militära dominans är ju fortfarande intakt, men den ekonomiska dominansen är inte alls lika självklar.

Det här blev nog rörigt, och jag kanske hakade på de båda tidigare inläggen för lite, men det är ändå några tankar.

Innebär globaliseringen nyliberalismens död?

Ibland är det nyttigt att vidga perspektivet och försöka fånga de stora dragen. Och man behöver inte leta särskilt länge för att hitta tecken på att någonting väldigt stort håller på att hända just nu. Samtidigt innebär det ett problem: det är alltid väldigt svårt att få grepp om stora förändringsprocesser som man själv är mitt uppe i. Ska man förstå sin samtid behövs det därför olika hjälpmedel och referenspunkter som gör det ofattbara gripbart. Lite som en karta; en grafisk förenkling som gör det möjligt att överblicka ett landområde som annars vore oöverskådligt i all sin komplexitet.

Vad Anders Nilsson och Örjan Nyström försöker göra i första kapitlet är som jag ser det ett erbjuda just en sådan karta. Utifrån ett ekonomiskt perspektiv försöker de fånga den tid vi lever i. Till hjälp tar de historiska referenser och försöker hitta någon typ av mönster i hur det moderna kapitalistiska samhället utvecklar sig.

Jag ser två huvudpoänger. Den första är att någonting stort hände i mitten av 1990-talet, och att detta stora gör att vi idag lever under helt andra förutsättningar än de som gällde från sjuttiotalets mitt. De polemiserar här alltså både med det fåtal som helt förnekar betydelsen av ekonomins globalisering för den politiska nivån, och de som menar att den utveckling vi ser idag är en fortsättning på det som inleddes när efterkrigstidens (Keynesianskt färgade) tillväxtperiod ersattes av post-oljekrisens nyliberalism.

Den andra poängen är att det finns paralleller mellan den tid vi idag lever i och av tidigare perioder efter en intensiv (och oreglerad) kapitalistisk utveckling. Nyström och Nilsson återvänder till Karl Polanyis bok Den stora omdaningen och dess skildring av hur kapitalismen ”bäddades in” av statliga regleringar efter 1800-talets genombrott för den mer eller mindre oreglerade kapitalismen. Men de konstaterar också att författaren hade fel när han såg den statligt inbäddade kapitalismen som en sorts ”historiens slut” utan kompletterar med en tredje våg av avregleringar, då kapitalismen återigen – den här gången i vad som skulle komma att kallas nyliberalismens namn - ”bäddades upp” vilket lade grunden för 90-talets expansionsfas.

Nu är vi dock inne i en ny fas. Claes skriver när han reflekterar över texten: ”Därför är enligt mig något av den viktigaste tanken som väcks av första kapitlet ett ”politikens återinträde” på banan. Denna gång globalt. Dvs att åter bädda in marknaden i politiken genom regleringar.”

Och det är en tanke som i dagarna känns ytterst aktuellt. Intellektuella som Göran Rosenberg har den senaste tiden – inspirerade av både en internationell debatt och den faktiska utvecklingen på världsmarknaden– drivit tesen om nyliberalismens död. Nilsson och Nyström ger en teoretisk ram för denna diskussion, dessutom författat före den aktuella krisen.

Och det är svårt att inte nicka instämmande åt historieskrivningen. Produktivkrafterna sprängde först ramarna för den inbäddade efterkrigskapitalismen, men nu har även avregleringarna nått vägs ände. Varje period skapar sina egna unika motkrafter. Utvecklingen går inte linjärt framåt, utan växelvis i en ständig dragkamp.

Och fröet till nyliberalismens död ligger alltså nedgrävt i den globaliseringens mull som den själv har frigjort och släppt fram. Samtidigt lämnas en fråga obesvarad. Vad är det då som kommer efter?

Det hoppas jag att vi kommer att kunna fortsätta diskussionen om.